Jag anser att jag själv är öppen och flexibel, men mötte människor som ändå fick mig att tvivla. En del är mer slutna och "har bestämt sig" men ska ända ta en diskussion, oavsett priset. Målet verkar vara att övertyga om sin åsikt. Men, då har de kommit fel när jag sätter den sidan till.
Jag vänder istället snyggt tillbaka genom att ställa en fråga: Hur menar du då? På vilket sätt? Men om det var så här...? Jag hade en man inne i montern som gick igång rejält. Visade inte det minsta på att förändra sin egen syn och lyssnade inte speciellt på vad jag sa, han gick bara på i ullstrumporna. Intressant...
Sannolikt sa de säkert så om mig med: "Han har redan bestämt sig för att vara en sådan där positiv och lycklig coach..."
Är det så att vi måste försvara vår position och vårt ego?
För det är väl vad vi gör när man säger saker som: "det är för sent att förändra" (personen är kanske ca 40 år), "vår familj har alltid..." (anledningar och historien blir ursäkter att dölja sig bakom) eller "strukturen på arbetsmarknaden är sådan..." (en härlig generalisering som får dig att behålla dina valda sanningar...).
Det är helt okej att vara den du är, göra det du gör. Så länge du gör det för att du gillar det eller mår bra. Annars gör något annat, sluta klaga på omständigheterna.
Inlägg
